Skriver idag i Expressen om min granskning av Sverok, Sveriges överlägset största ungdomsorganisation.
Just nu är tiotusentals barn och unga ute och säljer jultidningar. Viljan att tjäna ihop egna pengar är en stark drivkraft. Tänk att dessutom kunna förtjäna den där premien man önskat sig.
Men för den som inte vill sälja tidningar finns det en genväg till tevespelet. Varför inte bara söka bidrag, genom att starta en spelförening? Det är så enkelt att det gjort en hel generation till bidragsentreprenörer.
Sverok, eller Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, är landets överlägset största ungdomsförbund. Med 175 000 bidragsgrundande medlemmar är man tio gånger så stora som SSU, Ung Vänster, Grön Ungdom, LUF, KDU och CUF. Tillsammans.
Ungdomsstyrelsen delade ut 209 miljoner kronor till ungdomsorganisationer 2012. Drygt 21 miljoner kronor gick till Sverok, det vill säga var tionde bidragskrona.
Det var anledningen till att jag som Slöseriombudsman bestämde mig för att granska organisationen. Hur kunde ett litet förbund för lajvare och rollspelare bli Sveriges överlägset största ungdomsorganisation?
Svaret är inte fusk, om någon trodde det. Tvärtom. Sveroks framgångsfaktor är att de följer bidragsreglerna till punkt och pricka. Det är precis det som är problemet.
Sedan starten 1989 har Sverok medvetet arbetat för att göra det så enkelt som möjligt för så många ungdomar som möjligt att söka bidrag.
Under 90-talet delade man ut ”starta förenings-kit” på hobbymässor för att locka till sig lajvarna som då blev allt fler. Efter millennieskiftet breddade man sig för att locka till sig datorspelsgenerationen, och gjorde det möjligt att söka bidrag över nätet.
Det första som möter en besökare på Sveroks hemsida är en tydlig steg-för-steg guide till hur man startar en förening och sedan söker bidrag för denna. På hemsidan finns också guider för hur du kan maximera olika typer av bidrag. Idag är det också möjligt att starta digitala föreningar, där man inte behöver ses i verkligheten utan kan sköta allt på nätet.
Bidragsentreprenörskapet har varit framgångsrikt. Under några få år fördubblades medlemssiffrorna. En bra bit över 90 procent av verksamheten är nu skattefinansierad. Det väcker frågan om hur statligt civilsamhället kan bli innan vi slutar att kalla det för ”civilt” och snarare sorterar in det under något departement.
Det senaste året har vinden vänt, och flera stora e-sportföreningar har försvunnit. Dessutom har staten stramat upp reglerna vilket minskar Sveroks statsbidrag med ett par miljoner kronor.
Hur möter man hotet om minskade bidrag från staten?
Genom att försöka hitta skattepengar på annat håll, där kranarna ännu inte skruvats åt. ”Det finns gott om pengar på kommunal och regional nivå” hävdar Sverok.
En del i Sveroks nya strategi är använda rätt ord när de pratar med bidragsgivare, och exempelvis kalla spelkonventen för kulturarrangemang eftersom det är ord som bidragsgivarna gillar. Du uppmanas också att inte söka för lite pengar – ”en mångfaldsatsning är inte två resor och att trycka en broschyr, det är en person som kan arbeta med saken på halvtid i ett år.”
I Dalarna har Sverok varit så framgångsrika på att söka bidrag att man ”står inför det trevliga dilemmat hur vi ska göra av med pengarna.”
Ur statens perspektiv är det rimligen ingen principiell skillnad på datorspel och knattefotboll. Den ena hobbyn är inte mer värdefull än den andra. Vad det handlar om är att en hel generation ungdomar får lära sig att en meningsfull fritid förutsätter skattepengar, och att vägen till det efterlängtade tevespelet går via bidrag istället för att sommarjobba och spara månadspengen.
Vad händer med en generation bidragsentreprenörer när de växer upp? Har ungdomsminister Nyamko Sabuni som är ansvarig för miljonrullningen funderat på det?
