Pengarna i sjön – på riktigt

Skattebetalarna i Smedjebacken är starka motståndare till att kommunen ska värma upp en sjö fem grader – för nio miljoner kronor.

– Helt vansinnigt. Det finns inget behov av det i den här kommunen.

– Jag tycker att det bara är skit. Det är ju ett dynghål. Du har ju likvatten från kyrkogården som rinner ut där och allt möjligt.

– Jag tycker att det finns bättre saker att lägga pengarna på.

Det är några av svaren som SVT:s Anders Jansson fick när han besökte Smedjebacken.

Den uppvärmda sjön skulle invigas i maj. Jag var själv sugen på att provbada och ringde därför kommunen. De bara skrattade åt mig... Badet är ännu inte invigt. 

Se avsnittet av "Anders tar parti" här:http://www.svt.se/nyheter/regionalt/gavledala/anders-tar-parti-i-smedjebacken-1

Tar paus i bokskrivandet

Snart fredagskväll och dags att ta paus i bokskrivandet. Idag har jag bland annat skrivit om historien när Malmö stad ville vara med sin tid och öppna ett virtuellt medborgarkontor i datorspelet "Second Life".  

Det var bara det att när det väl var dags för Malmö att ta klivet in i den virtuella världen var den redan ute. Sedan två år tillbaka. Experten Joakim Jardenberg trodde att det var ett "bisarrt skämt" när han hörde talas om satsningen. 

Snart lämnade Malmö den virtuella världen efter besöket som kostade 1,1 miljoner kronor. 

Drömmen om en statlig plastcykel

Igår hade jag besök av två femteklassare som gjorde sin PRAO hos mig. En av deras uppgifter blev att ta reda på historien om plastcykeln Itera.

Itera var en dröm förverkligad med statligt stöd. Några ingenjörer på västkusten hade fått idén att konstruera en cykel helt och hållet i plast – växlar, kedja, däck, ja allt. De sökte upp Statsföretag som pumpade in sex miljoner i utvecklingsprojektet, samtidigt som en fabrik i Vilhelmina fick skattepengar för att tillverka cykeln.

Uppmärksamheten var enorm vid lanseringen 1982. Hundratusentals svenskar sade sig vara intresserade. Det vara bara ett problem. Plastcykeln var ingen bra idé i verkligheten.

Den var svajig, kantig och tung.  Plasten höll inte. Färgerna var fula. När den dessutom var dyrare än en vanlig cykel var floppen ett faktum.

1985 slutade Itera att tillverkas. Eftersom den inte rostar finns det fortfarande ett stort antal kvar. De är vanligare i ladorna än på vägarna. Så snart det dyker upp en till salu i närheten av Dalarna ska jag skaffa en till Slöserimuseet.

Testkör dimmaskin på Slöserimuseet

Nu har mina PRAO byggt upp en rondell med dimmaskin på Slöserimuseet. Ni minns säkert historien om hur dimman i rondellen skulle ge Landskronas infart ett trolskt intryck. I stället skymde den sikten och gjorde vägbanan ishal. Prislapp för dimmaskinen som fick stängas av efter att ha använts två gånger: 200 000 kronor.

 Nu är dimmaskinen i Landskrona igång igen – men utan så mycket dimma. På Slöserimuseet sparar vi inte på röken.

1,5 miljoner kr senare

Socialstyrelsen lade 1,5 miljoner kronor på att utveckla en ny grafisk profil. När den var klar stoppade man förslaget i malpåse. Istället fortsatte man att använda gamla logotypen, men med en skillnad. Den färgades blå istället för röd. Kostnad: 1,5 miljoner kronor.

Är det bara jag som är nyfiken på hur förslaget till ny logotyp såg ut? Jag ska försöka få tag på det. Tänker att det skulle passa bra på museet.